Bild från c:a 1890-talet.

Mjällby Gästgiveri & Pensionat eller "Bensagården" som det en gång hette, har anor från 1700-talet. Som stamfader räknas Bent Persson, bror till "Mjällbykungen", Knut Persson. En liten anekdot var att sonen "Bens-Per" blev osams med sin kusin "Knusslingen" på Knutstorp, som i hotfull ton skall ha yttrat till "Bens-Per": "Du skau fau sei att din Bensagaua skall bli ein fattiggaua!"

Bokstavligen blev Bensagården en fattigstuga eller ålderdomshem som det numera heter. I slutet av 1800-talet köpte kommunen den stora gården och byggde ett ålderdomshem. Man drev detta fram till 1967. Under denna period avstyckades marken. Fastigheten har sedan 1967 varit i privat ägo

Lister

Lister är Blekinges enda helåkersbygd, har sagts. Och nog skiljer sig Listerlandet från övriga landskapet. I Valdemar den stores jordabok 1231 nämns det som ett eget småland, vid sidan om Skåne och Blekinge. Här är en annan natur och en annan dialekt. Eller andra dialekter, snarare: fiskelägenas smattrande tungspets-r markerar en distans till bondbyarnas sävligare, gammeldanska, från tungroten kommande r-ljud. Jordbruket är huvudnäring. Mellan de bokskogsklädda, mjuka bergryggarna breder vidsträckta åkerhav ut sig. Forna sankmarker har dränerats – ännu vid sekelskiftet (1800 - 1900) var Lister ett vattenland. Det mest betydande projektet var torrläggningen av sjön Vesan, en av de få lyckade invallningarna i landet. Efter ett havererat försök på 1800-talet – ångpumparna höll inte – tog projektet fart under 1920-talet. Det var tidens största torrläggningsarbete. Av 1500 hektar insjö, rik på fisk och fågel, blev bördig åkerjord. Nära 30.000 kronor fick man betala ut i ersättning för förlorad vasstäkt och under lång tid böljade marken när traktorerna drog fram. Den vassen skulle använts till taktäckning. Än i dag spåras denna tradition i husens branta takfall både i byar och fiskelägen. Lägena låg på bymark och till byar hörde allmänningar av olika slag. Vassen, grön för kon och gul för taket var en sådan gemensam tillgång. De flesta av bygdens fiskelägen har vuxit upp under 1800-talet. Fiskindustrin är nu av stor betydelse, särskilt i Nogersund och Hällevik.

Byar och fiskelägen

Den största orten utanför Sölvesborg är Mjällby, kyrkby, bondby och industriort. Ynde och Jockarp, på var sin sida av Ryssberget, är två byar värda att nämna för sin ålderdomliga och fina byggnadskultur. En välbevarad klungby möter vi i Istaby, som blivit nästan opåverkad av utskiftningar, medan Norje framstår som Listers härads gamla administrativa centrum. Där var tingshus och gästgiveri. Byggnaderna är kvar men funktionen borta. Galgbacken är också kvar, längs E-22:an nära Pukavik. Djupekås, liksom Hällevik, är gamla skepparsamhällen där många fartyg hör hemma. Krokås, Hörvik, Noggersund, Torsö och Västra Näs är framför allt fiskelägen.

Fornminnen

Flera av de äldsta fynden av mänsklig verksamhet i Blekinge har gjorts på Lister. Här har man bland annat funnit harpun- och spjutspetsar som använts av äldre stenålderns insjöfiskare, c:a 5000 f Kr. Annars är det främst de många boplatserna som kännetecknar Listers stenålder. Siretorpsboplatsen är den mest kända. Där samlades olika kulturers jägare, fiskare och bönder århundradena igenom för att fiska och fånga säl. Boplatsen undersöktes på 1940-talet och blev en milstolpe i steåldersforskningen. Fynden från den utgrävningen förvaras i Stockholm, men Sölvesborgs museum har en representativ samling från motsvarande tid. En annan viktig undersökning företogs under 1970-talet i Istaby. På en åker påträffades flera, upp till 26 meter långa, hus som kan dateras till övergången mellan brons- och järnålder, c:a 500 f Kr. Över boplatsen låg ett gravfält med rikt utstyrda gravar från det första århundradet e Kr. Fynden pekar på att dessa människor i stor utsträckning har sysslat med läderberedning, kanske för handel med Romarriket. Istabyfynden visas på Blekinge museum i Karlskrona. De synliga fornlämningarna på Lister är få. På Mörby backe, med vidsträckt utsikt, ligger ett röse från äldre bronsålder (c:a 1400 f Kr.) och några högar från samma tid finns i Ysane. Den största är Signills Bur, norr om kyrkan. Dit har sägnen om Hagaard och Signe knutits. En telning till Hagaards ek växer ännu vid landsvägen. En mäktig, röseliknande stensätting på ön Månsaholm är möjligen också från äldre bronsåldern. I Lörby skog ligger ett par gravgrupper med stensättingar av olika slag, antagligen jämnåriga med Istabygravfältet. De ligger inom ett märkligt område med övergivna, troligen medeltida åkrar, 5 –10 meter breda och upp till 150 meter långa. Vid vägen mot Hällevik står bautastenen Stiby Sissa som "vänder sig när hon känner doften av nybakat bröd". Stenen markerar en grav från äldre stenåldern.